Människor är ofta väldigt snara på att påpeka min och min systers likheter med varandra. Vi ser den inte. Inte så tydligt i alla fall. Men en dag vid köksbordet tittar syster upp från boken hon läser,  någonting av Selma Lagerlöf tror jag det var, tittar på mig och säger helt plötsligt:

'"Ser jag ut sådär?" . 

Ser vi ut som vi tror att vi gör? Ser vi annorlunda ut i andras ögon än vi gör genom spegeln när vi själva granskar oss? Själv kan jag stå lääänge och granska mig. Kika på varje por och fundera. Men bara när ingen ser förstås.   

 Gårdagskvällen kan inte kallas lyckad. Hemskt irriterande människor bakom oss i kön där vi väntade i en timme för att komma in. Den långa väntan ursäktades med en brist på GALGAR. Kylan trängde in i kroppen som började skaka. Tanken "Varför gör vi det här?" for genom mitt huvud mer än en gång, men står man precis framför dörren lämnar man inte kön. 

Väl inne. Träffade lite bekanta. Men det blev aldrig ultimat. Någonting saknades. En känsla av tillhörighet kanske. En känsla av att inte hålla måttet.Hade hellre velat stanna utanför där jag i vilket fall träffat vänner som jag vet inte ser snett på mig, även om jag ibland kanske verkat irriterad vis vissa möten. Hoppas bara jag betedde mig bättre denna gång...För jag behandlar inte mina vänner som jag borde.  

På vägen hem spelades denna låten på bilradion. Jag tänkte på dig...Goodbye my lover, goodbye friend, you have been the one. You have been the one for me   

"Kan man älska nån på avstånd?......", sjunger Thorleifs i någon reklam angående deras nya skiva.  Klart man kan det! Men det är varken enkelt eller meningsfullt.Man kan inte lära sig mycket ur dansbandslåtar.Poplåtar är bättre på det där.  Nu ser jag "Pomos Piano", ett av de få nutida otecknade barnprogrammen.Hickan damsuger och Kungen är en tjej. 

 Jag lyckas i alla fall med någonting. Efter att i veckor sökt Wap lösenordet till vårat trådlösa internet fann vi det idag. Nu behöver jag inte mer sitta i obekväm datorstol med kablar som hindrar för att skriva mina tankar. Funderingar. Berättelser eller erkännanden... Nu tömmer jag själen bekvämt i vardagsrumssoffan eller vart jag önskar. Är det det som kallas frihet? 

Det är bara dem i rummet. Han på soffan. Hon på en stol. Deras knän möts mellan dessa. 

Han: Allting hade varit annorlunda om du inte gjort det. (Vad som gjorts är ej av betydelse för er) 

Hon: Svarar med någon parafras som: Ja jag vet, men allting hade ändå blivit så.  

Han reser sig och går. Hon lämnas kvar, byter plats till soffan för att kunna se honom. Ser in i Hans ryggtavla då han pratar vidare, om någonting annat. Brännande tårkanaler låter ensamma tårar stilla rinna ner för kinden. Hon döljer det väl. Vill inte att Han ska se. 

Ser Han? Vet Han? 

Min dröm i natt visade mitt liv i sitt rätta ljus.

Ett rum. Fyra människor bestående av mig, min syster, en annan vän och en väldigt söt kille. Under den första tiden sitter jag och han och samtalar och jag känner att kanske, kanske kan det vara början på någonting mer än bara ett trevligt samtal. Han lägger sin hand på mitt ben, ser mig i ögonen och ler.

Sedan nuddar min syster i honom från andra sidan. Hon säger någonting. Han vänder sig om. Kysser henne. Jag finns inte mera. Jag vaknar...

Och precis så är även mitt liv. När jag väl tror mig vara nära någonting jag vill ha som får mig att må bra, försvinner det lika fort igen.  

VID EN GRAVSTEN - av Nils Ferlin

Många de konster vi pröva

att brist och förtvivlan döva:

piller och pulver och lustighet.

Men fria från ångest och mara

är bara och endast bara

de som i skräck - dit ingen vet,

gått bort från sin skräck och sin lustighet.

Note to self, 24/11-08: Känner en känsla av glädje av att höra ordet ångest komma ur någon annans mun.

Ledig dag. De 2 decimeter vackert snö som igår lade sig på marken hade under natten förvandlats till 2 decimeter slask. De röda gummistövlarna åkte på med tjocka tjocksockar i. Stövlarna går mig nästan upp till knäna på grund utav min ringa längd. Valet ligger i att se bra ut eller ha torra fötter. Eftersom det förstnämnda ändå är någonting jag inte direkt har talang för väljer jag torra fötter direkt!

De röda stövlarna förde mig till stan. Väntan på J inne på biblioteket, dit jag alltid smiter då jag har tid över i stan. Slaskade iväg på stan, handlade som vanligt saker vi kommer tröttna på inom snar framtid och satte oss sedan på en av de två lokala sushirestaurangerna. Att äta sushi får en nästan att känna det som vore man i någon annan stad. Större. Annorlunda. Kanske bara är jag.

Jag tänker även på dig för mycket... Det är inte bra. Måste sluta...

(Måste även sluta med att avsluta alla meningar med punkt punkt punkt.)