Jag vet inte om jag ska bli irriterad, arg eller kanske till och med glad när det händer. Det går lång tid mellan gångerna, sisådär ett halvår eller mer och jag tror att han försvunnit för alltid. Att denna gången var den slutgiltiga. Jag har sagt mitt adjö flera gånger redan, på både trevliga och mindre trevliga vis, vissa som jag kanske ibland önskar att jag hade kunnat sköta lite snyggare ändå. Men jag har släppt det och har börjat kunna andas lugnt igen då jag tror att denna gången var det verkligen över. Det slutar alltid med att jag har fel.

Plötsligt ligger det där. Ett ynka litet menlöst mail i min facebook-inkorg. "Hey... alles klar bei dir?" Det är allt. Är allt bra med dig? Bara sådär från tomma intet. Efter ett halvårs tid och jag tänker bara: Varför?

Det är som att han efter sex månaders tystnad plötsligt mins mig igen, som att han är rädd att jag ska försvinna om han inte hör av sig. Men jag har redan försvunnit. Jag ÄR inte kvar. Jag är knappt den jag var då längre, inte för att jag vet vem jag är, men vem vet det egentligen?

Men allvarligt. Efter sex månaders lugn och tystnad: Hey... alles klar bei dir?

(Och precis när jag skriver det sista frågetecknet startar äntligen spotify och

Kent´s "Sundance Kid" börjar ljuda i mina högtalare) Det var en gång i ett annat liv, ett annat dom mot ett annat vi.

Fan fan fan.. det skulle vart du. Thåström sjunger dessa ord för mig nu genom sporify. För några år sedan, för för många år sedan, sjöng han dem för mig när jag trängd av resten av folkmassan lyftes över det främsta kravallstaketet och stod där, precis vid scenen, ensam med en av vaktera, precis nedanför Joakims fötter...

Min vän hade brutna revben, jag ännu inte ett brustet inre. Jag ägde ännu den styrkan som jag sedan så länge tappat bort. Jag saknader det jaget och funderar ofta på vart den tog vägen och vilket skrämt djur som tagit dess plats i mitt bröst och min mage....

Denna regniga dag fladdrar det runt min mages klump. Varken skratt eller gråt, bara melankoli. Runt omkring mig rullar världen vidare. Jag vet inte hur jag ska orkar hinna med resten av världen någonsin igen. Är jag där jag borde vara?

Sommaren börjar närma sig sitt slut och jag undrar lite vagt vad jag gjort med denna sommar. När åren susar förbi minns vi bara somrarna som korta trevliga och ljumma kvällar med vännerna. Det är glädje och sommarförälskelser. Som en saga som alltid tycks nå sitt slut lite för tidigt. Det är som att alla sagor alltid måste ha ett slut, men är det verkligen så? Är inte hela våra liv en saga, eller snarare uppdelad i många små?

Är våra olika delar av livet egentligen små sagovärldar som alla kräver sina slut för att fungera och för att en ny tid, en ny saga, ska kunna ta vid? Kan inga sagor leva parallellt med varandra? Det känns som en rimlig förklaring på varför vissa människor försvinner ur ens liv och aldrig mer kommer tillbaka. Men samtidigt skapar det en rädsla för att den saga man lever i nu ska ta slut. Rädslan för vad man kommer att måste förlora för att den ska få sitt slut. Jag fördriver dagarna med arbete och de lediga dagarna med att färga gardiner och umgås med familjen, men trots allt umgänget är härligt och att pysslandet blir lyckat och känns givande är det alltid någonting som saknas. Och för första gången i livet vet jag precis vad, eller rättare sagt vem och vilka det är som fattas mig.

Det är de människor som agerar i min saga nu och speciellt den person som kommit att ta huvudrollen. De som alltid verkar finnas där och jag kan bara önska att denna saga aldrig ska ta slut... För måste verkligen varje saga ha ett slut?

En oro som värker i bröstet och kryper i kroppen. En oro som aldrig tycks ta slut.

Hon sänker whiskey efter whiskey, glömmer att hon tagit dem. När glömskan sätter in försvinner verkan för oron är psykisk. Hon blandar tabletter med whiskey och glömmer även dem, för vad har det för mening? Varje dag är den andra lik men ändå känner hon inte igen sig. Vart är hon? Vilka är det som ständigt är runt omkring henne och vart ska hon sova inatt?

Hennes tjat fräter på mina nerver men det värsta är att jag förstår vad hon pratar om för samma oro bor i mig. Men jag ger inte med mig. Försöker klara mig utan att dämpa den. Försöker förstå vad den vill säga mig, för någon anledning måste den ha för att göra sig till känna varje dag och varje kväll. Ingen stör någon annans sömn om det inte är viktigt eller av ren olyckshändelse.

Sommarkvällarna har börjat mörkna även här uppe i södra norrland, men regnet har slutat ösa ner för dagen. Det har redan slickat marken med sin våta tunga och lämnat spår så att vi inte ska glömma den. I mörkret växer sig oron starkare i alla fall i ensamhet. För oro eller ej så talar alla om närheten vare sig de är klar i sinnet eller har fördunklat det med ålder sedan år tillbaka. Närheten av någon som har dem kär. Någon att lita på. Denna närhet som är viktigare än både vatten och mat för att en människa ska fungera. Närheten som gör att jag anser det värre att sova sked med en annan kille än att ge någon en kyss, för det är så mycket mer intimt. 

Kvinnan sover nu, förhoppningsvis. Om inte piper det till och de röda siffrorna lyser klart på skärmen: 101. Hon vet ingenting, men vi vet. Imorgon är det likadant som idag: Oro, tabletter, whiskey och mat. Sedan är dagen över. Jag skulle också gnälla.

Sitter med ett vinglas vid min sida och Kents musik strömmandes ur högtalarna. Försöker döva mina tankar och känslor för att kunna sova i natt men den enda frågan som växer i mitt inre är: vad hände? För allting har gått så fort.

Känslorna rusar runt i kroppen, krockar med varandra och alla tycks de landa i återvändsgränder och måste på så vis fortsätta sin resa i kroppen för alltid.

Det känns som att så många år har slagits samman till ett. Som att ifjol var igår och året före det var förra veckan. Saknaden blandas samman och jag vet tillslut inte för vem magen värker. Finns så många människor som kommit och gått ur ens liv. Vissa finns kvar, vissa inte. Men även fast inte alla är borta för evigt är saknaden efter dem lika stor. Människor jag skrattat med. Människor jag gråtit med. Människor jag gömt mig för världen utanför med. Människor jag inte vet om jag kommer umgås med igen trots att de var centrumet i mitt liv innan. Det är dessa som spökar i mig år efter år. Och för varje år växer denna skara av människor jag kommer att älska och som kanske efter kortare tid jag öskar kommer att tillhöra det förflutna. Fylla min kropp med en känsla av just saknad. En saknad som aldrig försvinner.

Kan det vara så att vissa människor aldrig kommer att lämna ens sinnen?

Jag har ingenting att skriva men ändå ett behov av det.

Mitt hjärta har förvandlats till en flyktingbenägen fånge i mitt bröst, som gör allt för att komma ur sitt fängelse.

I kroppen rusar känslorna som tornados redo att förstöra allt i sin väg.

Är det detta de kallar kärlek? Eller bara en känsla av oro över att saker inte är som de brukar? Jag sluter mig i min egen lilla värld och låter barndomshemmets tumult råda utanför och hoppas på att det är just det jag känner. Kärlek.

Men ska kärlek verkligen hålla sömnen borta och ska den orsaka så att varken hjärna eller kropp fungerar som de ska?

Det känns som om livet ligger framför mig, samtidigt som det känns att jag inte har någonting kvar. Men ingenting talar om att jag lever nu. Fast kanske från och med du?

Om ca sju timmar sitter jag på tåget på väg upp mot Stockholm och sedan Sundsvall. Fabriksstaden, stenstaden och hemstaden. Jag åker inte ensam utan med L som nu ska träffa familj, släkt och vänner. Magen värker av nervositet och ögonen svider, kan vara av sömnbrist med, men det är nerverna som spökar även där. Det är med blandade känslor jag skriver detta, och tanken på att kliva ombord på det där tåget i morgon får det att ila i kroppen. Jag vet inte vad det är. En rädsla för någonting som inte finns? För jag har aldrig känt en sådan nervositet förut...

Men sen slår det mig där jag sitter i min syrefattiga och sandiga lägenhet att L är den första pojkvän jag presenterar för familjen sedan S försvann. Han finns inte längre där för att ge det sitt godkännande, för fram tills nu har jag endast träffat killar som han hunnit träffa och detta helt undermedvetet. De som pratat med honom och som jag såg att han kom bra överens med. För av någon anledning har det varit väldigt viktigt för mig och jag har många gånger kommit på mig själv med att fundera över om L och S hade kommit bra överens. Men nu är det inte längre en möjlighet och kanske är det därför jag drar mig för att det verkligen ska hända. På riktigt. Men det måste ske. För någon gång måste det ske, och nu är bättre än någonsin annars då det inte finns många som jag mår så bra med som jag gör nu med L, även fast tankarna växer sig större än vad huvudet kan klara av.

Ett steg närmare ett nytt liv betyder även ett steg närmare att säga farväl. Tankarna gör mig trött och huvudet får nu vila på kuddens inbjudande yta.

Ännu en dag av ingenting har smugit förbi.

Trots musiken och billjuden utifrån ligger tystheten tung över min lägenhet.

Trots möblemanget känns det tomt precis som i mitt bröst och mitt huvud. Inga gardiner och mattor som bäddar in och skapar trygghet, samtidigt finns inte tillräckligt tomrum för att känslan av obundenhet och frihet ska infinna sig. Den virvlande känslan jag lärt mig älska mer än mig själv.

Jag tappar bort mig själv i mig själv och vet inte hur jag ska finna min väg ut igen då det är mörkt och endast upplyst av förvirrande skyltar som alla pekar åt olika håll. Ingen visar min väg helt och hållet utan leder mig alltid till ett vägskäl med nya skyltar, utan skrivna direktioner.

Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad jag vill och jag blir rädd för min vilsna själ som leker med alla andras, dansandes ute på dimmiga ängar. Lurar dem iväg till samma dolda platser som jag själv befinner mig på.

Allt som oftast infinner sig en känsla av total tomhet som skrämmer mig mer än allt annat. En känsla av meningslöshet som raderar ut min livslust fullständigt och endast lämnar ett hål i mitt bröst som bara växer och gör ont.

Om jag väljer att försvinna, vad händer då? Finns det konsekvenser eller kommer dagarna fortfarande flyta förbi lika tomma och meningslösa?