Jag vet inte om jag ska bli irriterad, arg eller kanske till och med glad när det händer. Det går lång tid mellan gångerna, sisådär ett halvår eller mer och jag tror att han försvunnit för alltid. Att denna gången var den slutgiltiga. Jag har sagt mitt adjö flera gånger redan, på både trevliga och mindre trevliga vis, vissa som jag kanske ibland önskar att jag hade kunnat sköta lite snyggare ändå. Men jag har släppt det och har börjat kunna andas lugnt igen då jag tror att denna gången var det verkligen över. Det slutar alltid med att jag har fel.

Plötsligt ligger det där. Ett ynka litet menlöst mail i min facebook-inkorg. "Hey... alles klar bei dir?" Det är allt. Är allt bra med dig? Bara sådär från tomma intet. Efter ett halvårs tid och jag tänker bara: Varför?

Det är som att han efter sex månaders tystnad plötsligt mins mig igen, som att han är rädd att jag ska försvinna om han inte hör av sig. Men jag har redan försvunnit. Jag ÄR inte kvar. Jag är knappt den jag var då längre, inte för att jag vet vem jag är, men vem vet det egentligen?

Men allvarligt. Efter sex månaders lugn och tystnad: Hey... alles klar bei dir?

(Och precis när jag skriver det sista frågetecknet startar äntligen spotify och

Kent´s "Sundance Kid" börjar ljuda i mina högtalare) Det var en gång i ett annat liv, ett annat dom mot ett annat vi.