Tisdag kväll, igen, och jag sitter som vanligt uppe på mitt lilla rum på vinden.

Stearinljusen fladdrar med sitt sken över fönsterglas och tavelram.

Det är redan början utav maj, men i mitt sinne är jag kvar i januari.

Vart tog tiden vägen? Vad har hänt den senaste terminen? Vart är jag och vad gör jag här? Väntar på någonting där jag befinner mig i min lilla bubbla, men vet inte vad jag väntar på.

Jag skrev ett tal. Jag övar in ett tal. Det ska vara handlingsmanande men jag känner mer att det blir handlingsförlamande, för jag gör ingenting, jag säger ingenting. Jag är för snäll för att säga någonting. Så många tankar och så få ord som jag släpper över mina läppar.

Jag kan inte säga åt människor hur de ska agera, och det faktumet syns tydligt i mitt tal. Mitt tal är så snällt som teskedsgumman vars starkaste uttryck är göta petter. Det är beskrivande och berättande med några faktainslag.

Mitt tal manar ingen till att handla. Mitt tal förlamar folk och håller dem borta från just den handling jag vill att de ska utföra. Mitt tal är jag. Jag är teskedsgumman. Teskedsgumman säger göta petter.

God natt!