Klockan tickar som vanligt iväg och jag sitter här, trött, slänger längtansfulla blickar mot sängen men kan inte förmå mig att gå och lägga mig i den.

Tittar istället runt på facebook, det dagliga beroendet som rubbat ens värld när man upptäckte det för något år sedan. Jag tittar på bilder på gamla vänner från den tiden då problemen som är vardagliga problem idag, då var världsproblem som kanske betydde livets undergång som man själv känner till det.

Och jag konstaterar att alla är vackra. Jag ansåg dem vackra då och de är ännu vackrare nu. Jag har under hela mitt liv varit omgiven utav vackra människor som haft en utstrålning över det vanliga, och jag älskade dem och jag älskar dem än idag även fast jag inte har så bra kontakt ens med hälften av dem som jag skulle vilja önska. Men deras skönhet har fått mitt eget medelmåttiga utseende att sänka mitt självförtroende. Eller rättare sagt, insikten om att jag inte är som dem.

Jag drar än idag till mig dessa vackra människor. De lite speciella och annorlunda. De som är omtyckta. Och jag står där och gömmer mig lite smått i deras glans och hoppas att det ska smitta av sig. Och ibland, på något underligt vis, är det någon som uppmärksammar mig och riktar sina ord till mig. Det är dessa tillfällen som får mig att växa (inte fysiskt tyvärr) men psykiskt. Senast idag upplevde jag ett sådant tillfälle då jag pratade med min vän R.

Vi pratar om kvinnor.

Om mäns och kvinnors olika vis att kommunicera och att män säger ja och menar ja, och nej när de menar nej... Men att vi "kvinnor vi gör som vi vill, bara för att vi kan." Att ALLA kvinnor är svåra att förstå sig på. Men han pratar med mig om det, och jag påpekar att jag är kvinna med, trots allt, och hans svar värmer mig ännu och gror sig starkare för var gång jag tänker tillbaka på det: "Ja men du är one of a kind också". Och det är kanske det jag är. Jag är inte som de andra som jag ser upp till. Jag är lite speciell. Min näsa är sned, mina ögonbryn minimalistiska och mina öron ihoptryckta.. men jag är jag och det finns människor som älskar mig för den jag är så kanske jag borde försöka göra det med.

Vi är egentligen alla "one of a kind"..

 

Bine

23 mars 2010 12:30

Emilie! Du är vacker, du får inte tro något annat. Och du är verkligen speciell!! Det älskar jag dig för! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet inte om jag ska bli irriterad, arg eller kanske till och med glad när det händer. Det går lång tid mellan gångerna, sisådär ett halvår eller mer och jag tror att han försvunnit för alltid. Att denna gången var den slutgiltiga. Jag har sagt mi...

Fan fan fan.. det skulle vart du. Thåström sjunger dessa ord för mig nu genom sporify. För några år sedan, för för många år sedan, sjöng han dem för mig när jag trängd av resten av folkmassan lyftes över det främsta kravallstaketet och stod där, prec...

Sommaren börjar närma sig sitt slut och jag undrar lite vagt vad jag gjort med denna sommar. När åren susar förbi minns vi bara somrarna som korta trevliga och ljumma kvällar med vännerna. Det är glädje och sommarförälskelser. Som en saga som alltid ...

En oro som värker i bröstet och kryper i kroppen. En oro som aldrig tycks ta slut. Hon sänker whiskey efter whiskey, glömmer att hon tagit dem. När glömskan sätter in försvinner verkan för oron är psykisk. Hon blandar tabletter med whiskey och glöm...

Sitter med ett vinglas vid min sida och Kents musik strömmandes ur högtalarna. Försöker döva mina tankar och känslor för att kunna sova i natt men den enda frågan som växer i mitt inre är: vad hände? För allting har gått så fort. Känslorna rusar ru...