Smärtan ökade igår. En timme efter vaknandet, när jag blev ensam i huset, tycktes kroppen krympa och bli för liten för mina känslor som tryckte på inifrån. Det är ingenting att reagera över. Det bara blir så ibland. Men tårarna vägrar samtidigt att komma ut så trycket bara ökar.

Det började med en incident på äldreboendet i förra veckan. Jag arbetade på en våning  där en utav pensionärerna gick bort för några dagar sedan. Klockan är omkring 10 på morgonen. Då jag är på väg ut från en utav pensionärerna larmar det från ett annat rum, 301, ett rum på den våning jag är. Jag tänker inte mer på det utan beger mig ditåt men stannar då jag står utanför rum 301. Det var i detta rum hon dog natten mot i förrgår. Det är tomt så vem larmar. Jag känner håret resa sig på mina armar och jag kan inte förmå mig att gå in innan jag funnit mig någon som vill följa mig in. För larma av måste jag göra...

Sedan var det i måndags. Jag sitter i soffan med mor och syster och skrattar hjärtligt åt Magnus Betnér som precis uppträder i standup programmet RAW som nu börjat på femman. Plötsligt tänds golvlampan som står bakom soffan. Alla tre tystnar och tittar från lampan och på varandra. Tankarna flyger genom våra huvuden. 

Du gör dig påmind och jag saknar dig nu mer än någonsin. Ibland är det som att jag inte riktigt förstår att du är borta för alltid. Som att du bara rest bort för ett slag. Är någonstans där du mår bra och snart kommer och hälsar på oss igen. Men känslorna gör nu allt för att tränga sig ut ur kroppens trånga skal och ja, jag saknar dig något så förbannat Sebastian!