Ibland är det alltför påtagligt att man inte hör hemma där man är. Hur stämningen bland de andra blir tyngre när du närmar dig. Hur deras blickar flackar förvirrat och du inte vet om de inte vill ha dig där eller om de inte egentligen bryr sig om vilket. Du känner det som om samtalen som tidigare verkade ha flytit på i bra takt nu bara tagit slut. Någon säger någonting. Lösryckt. Sen tystnar de igen....

Det kryper i kroppen på mig då och i öronen susar som vanligt Håkan Hellströms röst "måste härifrån, måste härifrån, måste härifrån....." Paniken byggs upp i kroppen och jag märker tydligt hur händerna och hela jag börjar att skaka. Varför denna otryggheten i mig själv?

Med vissa sker inte detta. Med Sjödin på Norraberget fanns inte denna otrygghet. Där njöt jag tryggt utav umgänget och de söta jordgubbarna. Och jag känner att om jag hamnar i samma stad som henne till hösten vet jag att jag kommer att må bra, vart jag än är. Men när får jag äntligen veta det? 

Jag såg någonting vackert idag.

I det gatulyktsbelysta kvällsmörkret stod den åter där mitt på gatan. Så skör men ändå så levande och fri.

Rådjuret skred sedan sin väg över gatan och upp i snödrivorna på motsvarande sida. Det spelar ingen roll hur många gång jag ser dem, de är alltid lika magiska. Synen av dem där under gatulyktan får mig att nästan sluta upp att andas för en sekund. Så vackert är det...

Annars är nu långfredagen redan över och den har tillbringats sittandes ute i den äntligen komna vårsolen, drickandes äggtoddy och pratandes med trevliga släktingar och vänner. Imorgon blir det mer påskmat och kanske utgång om jag orkar med det. Alkoholen tär på kroppen och gör mig inte rättvis just nu. Men den får mig ut bland folk och får mig att stifta nya bekantskaper vilket är både roligt och behövligt just nu. Hur skulle jag annars klara en hel sommar här i Sundsvall? 

Vil ha SOL. Vill ha SOMMAR!

Ser ni inte att jag sjunker djupt i snö?

Paranoid. Ja det kan man verkligen kalla mig. Hör ingenting från min syster sedan kvällen innan och känner vid elva tiden morgonen efter att jag har hjärtat i halsgropen och det är tungt att andas. Vart är hon? Batteriet måste vara slut, tänker min logiska sida. Men ändå rusar pulsen. Verdammt!

Men tillslut. Jag finner ett nummer till en klasskamrat till henne och där. Äntligen. Äntligen får jag höra systers röst och veta vart hon är och att allting är okej. Det var batteriet som tagit slut. Lungorna töms sakta på all luft som fyllt och spännt upp dem under morgonen. Att jag är så paranoid är egentligen förklarligt, men ändå helt banalt. Jag vet egentligen vart hon är. Eller borde vara. Ändå far tusen tankar genom huvudet på hemska saker som skulle kunnat inträffa. Men det är så jag är antar jag. Das bin ich. Das allein ist meine Schuld... Nu väntar jag i hemmets tysta och dammiga rum på att hon ska dyka upp. Sedan ska jag ta med henne ut någonstans för att äta middag och prata. Prata ordentligt. Ingenting ytligt.

Och denna låten har fått ersätta P3s plats nu och går på repeat. Om och om och om igen.....

Mina svårigheter att sova om kvällarna bidrar till att jag inte heller vaknar i tid på morgonen. I morse vaknar jag av mor som vid halv tio släpper in hunden på mitt rum och säger att hon ska åka. Jag slår upp ögonen och tittar på klockan och insikten kommer till mig snabbt, att jag ska vara på vårdcentralen om en halvtimme. Som tur är har jag världens snällaste mor som väntar den extra kvarten tills jag fått på mig kläder och gjort mig relativt redo för att kunna visa mig ute bland folk.

På vårdcentralen får jag som vanligt trängas med alla äldre människor vilket innefattar både de med verkliga besvär och de som bara lider utav sin egen hypokondri.. Dessa pensionärer väntar sedan även inne på Ica och på apoteket när jag väl tar mig dit. Gör de allt för att vara ett långsamt störande moment, eller är det bara som det blir? Apotek däremot är annars en av de bästa platser man kan vistas på. Där finns allt! Och inte nog med det, personalen är underbar, eller kanske inte all iof. Men de som ger rabatt på varorna tackar jag med hela mitt hjärta och sörjer då tanken på att de pratats om att lägga ner apoteken. Vart ska jag då gå

och snoka bland hyllorna? Och vilken personal ska ge mig rabatt när jag måste köpa nya p-piller? Nej utan apotek BLIR det inte bra helt enkelt!

Och resten av texten på låten räcker som förklaring av hur mitt liv nu upplevs ur mitt perspektiv. Känns som allting runt mig rör sig i en helt annan takt än vad jag gör och när jag väl får se glimtar av vad som sker, blir jag var gång lika förvånad. Lite skrämd. Lever vi livet eller lever livet oss? Jag börjar bli tveksam.

    Vi bygger upp planer, förväntningar och förhoppningar. Planerna blir till nutid som blir till dåtid och leder bara till nya planer som blir precis lika dana. Vi gör misstag. Vi gör om samma misstag utan att förstå att vi gör det. Förväntningar är missvisande då saker oftast aldrig blir som man tänkt dem men ändå kan vi inte sluta drömma och längta. Och det ska vi heller inte göra för vad är livet då värt. Det enda jag känner jag kan göra nu är att i detta kaos till liv intala mig själv att jag har en plan, att jag är på väg någonstans. Därför söker jag utbildningar. Därför söker jag lägenheter och längtar tills våren ska bli till sommar och en sommar som sedan ska nå mot sitt slut och samtidigt MOT min flytt. Halmstad? Göteborg? Karlstad? Vart det än blir, blir det en ny start på någonting som förhoppningsvis blir bra. Och där smög den sig in igen! Den lömska förhoppningen..... 

Men förändringar skrämmer och ändå är vi så beroende av dem. Kanske av samma anledning vi väljer att se skräckfilmer, klättra på tak och sjunga kareoke fast vi inte kan träffa en ton rätt. Ovissheten är vårat beroende och vi kan inte hantera den.....

Lyssna nu noga på texten.... SÅ lever vi.. eller iaf jag =)