Solen skiner ute och slår sina vassa strålar mot den kalla vita snön. Istapparna sträcker sina vassa spetsar ner mot marken, som om de strävade någonstans.

Det är den 28e Febriari. Februaris sista dag. Imorgon är det alltså Mars och kanske kommer det kännas som om vi då kommit lite närmare våren.

På radion här jag "Mammas nya kille" och vet inte vad jag ska tänka riktigt. Börjar arbeta om 45 minuter, vilket inte känns som så jag vill tillbringa februaris sista dag. Men då är frågan: Vad skulle jag annars göra? Svaret blir kanske alltför tragiskt för att säga så jag är tyst.

Jag dricker mitt kaffe efter en promenad i solen med C. Blicken flackar mellan datorskärmen och klockan på köksväggen. Jag måste gå snart. 

Vi människor, speciellt vi utav den kvinnliga rasen, vill alltid ha det som mest vad vi kan få som minst.

Vi hamnar i ett mellanrum av blandade känslor.

Vi blir lämnade. Eller blir vi?

Vi känner oss lämnade, oönskade och förvirrade. Det är då vi vill ha det som får oss att känna så som mest. Och det är där mina damer, som vi lägger krokben för oss själva. Vi vet att det är det vi minst borde gör.

Vi borde släppa allt som har med detta att göra, titta åt ett annat håll och gå vidare. Men gör vi det? Aldrig.

För att vi kanske ska lyckas med att resa oss upp ur hålet vi själva fällt oss i måste det gå lång tid eller så måste denne, som fått oss i detta stadium, säga oss rakt i ansiktet att vi ska gå därifrån. Försvinna. 

"Do me a favor, breake my nose. Do me a favor, tell me to go away"..... Som Arctic Monkeys so perfekt uttrycker det. 

Jaha, då har man löst in kupongen och har nu en månads träning på Ego för 99 kronor framför sig. Gäller att utnyttja varje dag till max. Eller ja, så brukar det vara såhär första veckan och sedan går det utför, men jag ska göra mitt bästa. För min egen skull!

Annars ser mitt liv ut som vanligt. Jobbar tisdag, onsdag och lördag och däremellan kommer träning att ske i olika former, några besök hos vänner och kanske kanske kommer min vän C upp till Sundsvall i helgen.

Även fast jag jobbar kommer det bli trevligt.

Och imorgon. Fettisdagen. Semeldagen. Men då jag som vanligt redan tjuvstartat ett antal gånger med dessa läckra bakverk är det väl inget speciellt. Kommer troligast att glömma att det är imorgon med! Och jag har ju gått och blivit nyttig med träning och allt så.... Eller inte...

Jag erkänner.

Igår var det jag som var en bitter fitta.

Med en attityd och en åsikt om precis allting vandrade jag omkring i staden med en nedlåtande blick i alla riktningar.

Borta på Mittuniversitetet kände jag mig bortkommen. I väntan på min bokade tid hos yrkes- och studievägledaren vandrade jag in i biblioteket där människor satt och läste och diskuterade. Lärde sig någonting.

Jag gömde mig bland hyllorna och försökte snappa upp små fragment utav vad som sades, men utan lycka.

Besöket hos studievägledaren varade i ca 15 minuter och därefter fick jag åter vandra ut på Sundsvalls kalla snöiga gator. Fortfarande bitter. Fortfarande lite förvirrad... Ringer J som svarar i full fart in på toaletten.

När vi senare väl ses på stan startar terapishoppingen. Lättar trycket och släpper ut de jobbiga demonerna genom att köpa dyra ansiktkrämer och annat onödigt. Lämna ifrån sig någonting och sedan fylla på med en stor semla och en kopp grönt te på café Charm är precis rätt medicin för en Bitter Fitta som jag själv.

Idag känner jag mig lättare, trots att jag vaknade halv fyra i natt av att syster vandrar in genom ytterdörren i sällskap av en manlig figur som inte tycker om att vara tyst. Om en halvtimma ska jag vara på dagiset och börja dagens arbete. Varken bitter eller glad. Bara ett sånt där lagom svenskt lagom.

De lade ner serien som blev till ett dagligt intag för mig och min syster.

En drog. Ett beroende av att fly in i en värld av framgångsrika människor, men även de med egna problem. Såklart. Men problem på en nivå vi vanliga människor aldrig kommer uppnå.  Det första avsnittet utav "Lipstick Jungle" passerade utan att jag reagerade nämnvärt. Det kändes inte som någonting speciellt som var värt att följa. Efter ett par avsnitt sög karaktärerna och handlingen mig in i läppstift djungeln och sedan... efter två säsonger var det redan över... Nu sitter jag här, suktandes efter mer och med titeljingeln som ända sällskap...  The Bomb med Bitter:Sweet

"When all the indie kids go home youre just a loser with blue shoes and a cheap camera."

Ibland känns det enklare att bara göra någonting dumt som raserar omgivningen, än det känns att försöka bygga upp den.

Lämna allting i en hög av oförståelse och förvirring.

Vi är varelser som dras till det vi inte kan få och skyr det vi kan få.

Då växer en rädsla upp inom oss som sliter oss i stycken om inte vi hinner förstöra det först.

Vi agerar orationellt.

Bygger upp händelser i huvudet som aldrig skulle kunna ske.

Vi är förstörda utav alla romantiska komedier vi sett i våra dagar.

Vi vill ha det som de karaktärer som fladdrar förbi på teveskärmar och biodukar.

Som de vi läser om i alla romantiska romaner.

Vi söker händelser som vi inte kommer uppleva i den verkliga världen.

Därför, när känslorna inte far runt som extacydrogade kaniner, blir vi rastlösa och en känsla av tomhet infinner sig.

Så vill vi rasera allt och hamna på noll igen.

Bara för att få känna den där känslan av att någonting händer.

Vi sliter ut våra känslor i förtid.

På så vis kommer de dö unga.

Stackars känslor....

Spegelsalen var full utav förväntansfulla själar när vi steg in på Stadshuset i Sundsvall igår. Rödvinsglaset var tömt och jag hade mina förhoppningar om en utmärkt spelning som det så oftast är, men att mitt hjärta skulle ta ett sådant språng när han steg in på scenen och den första tonen togs trodde jag inte att jag skulle uppleva även denna gång. Men det hände. Håkan Hellström är för mig inte bara en underbar artist med ett fantastiskt liveframträdanden. Han är och förblir min största och första kärlek. Jag har insett det nu, för vem annars kan få hjärtat att slå så hårt och samtidigt kunna locka både skrattet och tårarna ur mig.

Hans energi på scenen sprider sig genom publiken. Genom kroppen ända ut till fingertopparna. Det snöar skum från taket. Euforin stiger. Publiken flyter samman som ett hav utav samhörighet och han texter strömmar ur allas munnar. Ett eko utav lycka. För det är en lyckokänsla att se honom uppträda som är svår att förklara för de som inte upplevt den. För de som inte kan förstå hur underbar hans falsksång faktiskt är. Och det spelar ingen roll att detta var min femte konsert med herr Hellström, för det blir aldrib blassé och jag kommer aldrig dra mig för att se honom igen och igen och igen....

Jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig....