Först och främst vill jag tacka alla som var här igår för att spendera kvällen tillsammans i Sebastians minne. Det var helt underbart och gjorde nog oss alla i familjen väldigt gott. Och blommarna, ni vet att ni inte hade behövt köpa med något! Något måste man säga, Sebastian hade fantastiska kompisar. Eller ja ni är fantastiska än idag såklart.

Vin och öl. Samtal med kusin ledde till bildvisning på facebook och PLOPP så skrev exet A ett meddelande. Konversationen blev inte lång och slutade med ett raderande på både msn och facebook från bådas sida. Jag raderades först. Och nu TOMT! BORTA! En lättnad faktiskt och än underlig. Som om någon tog bort en stor sten från hjärtat.... Jag kommer nog aldrig mer se honom igen.

J säger:
A puffar om och om igen, jag vet inte när det är dags att sluta puffa tillbaka

Snön ligger vit på taken... alla utom tomten är vaken.. Och naken.

Då var denna dagen åter här.. Din andra födelsedag efter att du lämnat oss. Förra året firade jag barnkalas för mitt aupairbarn denna dag.Idag firar jag den med dina vänner. Det känns bättre och jag är väldigt glad över att så många valt att komma. Ölen är inköpt. Och mat av något slag.Jag såg hårt tunnbröd på köksbänken. Och rödlök.

Det har blivit plusgrader idag. Var det du som beställde det?

Vi tände ett ljus i minneslunden idag, jag och mamma. Du fick gula rosor. Och en röd av Jesper och Emma. Blir lika rörd varje gång. Tänk att så många saknar dig.        Kan du förstå det???

Well... Yes? Or No????

Vill vara mer som Martina Lowden.  

och försöka att till nästa gång minnas att inte låta känslorna få ta överhanden och tillåta mig flygas iväg. När vingarna lossnar blir fallet långt och landningen smärtsam. 

24 November 2008 klockan 15:05: Lämnar Hamburg i en buss som tar mig till flygplatsen i Lübeck, Blankensee. Min korta vistelse i Hamburg är över och jag måste lämna mina kära vänner åter en gång. Önskar så att jag kunde stanna. Resan går i nästan ett dygn och den mesta tiden får jag tillbringa med en man från Afghanistan som bestämt sig för att jag är trevlig och följer mig vart jag än går, tills jag kommer till Sthlm centralen då han måste ta en annan väg. Lättad. För det blev liiite väl mycket där när han helt plötsligt sa:

"Det kanske kunde bli kärlek." och jag kände gallan tränga upp genom strupen. Jag har nog slutat tro på kärleken för övrigt. Jag förlorar den ändå.

Anlände till Sundsvall med tåget den 25e November 2008 klockan 4:11. Trött efter att inte sovit en blund på tåget då jag hamnade i ett samtal med den 24a årige T som läser Mediejournalistik i Gävle och den 59 årige mannen Okänd som var på väg hem från en 2 veckors lång semester i Sydafrika. Samtalet handlade mest om Afrika och de organisationer som finns för att samla pengar till fattiga länger. Men även om livet, framtiden och arbete. Trots sömnlösheten mös jag lite i den tillvaron.

Nu är jag hemma. I Sundsvall. Trött men sängen känns inte lockande utan endast tom och kall. Hjärtat känns tungt för jag tror det är för fyllt av känslor och saknad. Tunga känslor kan få en att må illa. Det är nog tid att sluta känna men hur gör man? ON OFF.... STANDBY 

Sitter lugnt i soffan. Läser. Fredrik och Linnea sover ännu. Ensamhet.

Ronan Keatings "When you say nothing at all" börjar spelas i mina öron.

Jag gråter. Igen. Men tyngden lättar ej från bröstet. Skakar. Mår illa.

Vill spy men det går inte. Kroppen är emot mig.

Jag är trasig och denna gång vet jag inte om jag någonsin kommer kunna gå att laga igen.....