På bussen idag reagerade både chaufören på in- och hemresan att jag ärligt talar om att jag är ungdom istället för barn och därmed får betala 23 kr iställer för de vanliga 15. Jag ler, ger dem pengarna och tar emot deras undrande blickar, lite med värdighet. Detta är det enda viset jag lugnt kan sjunka ner på ett säte med huvudet lutat mot rutan och stirra ut i världen. Solens strålar som bländar mina ögon eller regnet som riner ner längst rutan. Men på andra sidan. Själv är jag säker. Avslappnat och med P3 spelandes i hörlurarna i mina öron. Ibland kan jag tänka mig att åka bussen till stan endast för dessa ögonblick. Bussen kan krylla av omogna, högljudda tonåringar påväg från skolan men jag sitter där, ensam. Jag och radioprataren som kommer till mig via radiovågorna.

En ensamhet mitt ibland vimlet. Det kan ibland vara den enda rätta ensamheten. Även om det kan betyda vissa sparkar i ryggen från personen i sätet bakom, det är och kommer alltid vara ett känt fenomen på bussar, tåg och speciellt flygplan.... 

Fråga!: Vad har hänt med upplägget och designen på Facebook? Det känns bara onaturligt och fel. Varför gör man något sådant mot oss vana Facebookberoende?

Resa till Sthlm måste planeras, teet börjar ta slut vilket INTE är bra.

Sitter hemma som barnvakt. Min lillasyster är sjuk, men är ändå livligare än någonsin och springer hit och dit i huset. Morfar kommer snart att hämta henne så att jag kan smita ifrån mig själv åter en stund.

Umgicks igår med vänner varav den ena fortfarande är boende i Sundsvall, den andre har flyttat till Gbg och den tredje nu försvinner till Sthlm. Dessa tre människor är sådana som man är van att de ska finnas i Sundsvall jämt. För det blir en vanesak att människor är där man förväntar att finna dem, och trots att man inte ses så ofta känns det väldigt tomt när man får reda på att de försvinner. Ens egen bild av livet förändras.

Människans komplexitet kräver förändringar men varför känns det då alltid så konstigt när dessa sker? Och något som jag vet väl är att det är enklare att vara den som lämnar än att bli lämnad....

Äter fil och müsli, ett underbart mål som går att äta alla tider på dygnet.

Lars Winnerbäck i högtalarna, Gråa dagar som beskriver min längtans känsla efter någonting nytt när hösten kryper på. "Det finns en fagrare glans någon annan stans.... Du får ingen tröst av din inre röst, den vill knäcka dig varje höst".

Tar sedan bussen in till stan där jag halv två ska vara hos T och tillsammans med henne och L.S ska baka äppelkaka och se någon film.

Sådär härligt myslata.

Och sedan fick jag ett sådant otroligt sug efter Scones nu så imorgon ska jag försöka kliva upp tidigt på morgonen och baka scones till hela familjen som ska ätas med ost och marmelad i samhörighet med en stoooooooooor kopp te, gärna chaite.

Paniken kom över mig igår... igen. Klockan var omkring tolv på natten när jag fastnade framför datorn och ett av alla tusen gratis yrkestest på internet. Du besvarar ett antal frågor och de utgår från resultatet och säger dig hur du är som människa och vilket yrke just DU skulle passa till. Men hur ofta stämmer det egentligen?

Men när man hamnar i känsloströmmar som de jag alltid trasslar in mig i vill du gärna ta dessa som den enda rätta sanningen. Speciellt om flera av testen visar i samma riktning. Men din tvekan ligger kvar. Skulle du verkligen klara av något av de jobben de föreslår?

Och sedan kommer tanken.. Vad får se ut av att göra dessa test och vilka gör dem? Vem sitter och bestämmer vad olika personlighetstyper passar till för arbete?

Detta var i vilket fall ett av de resultaten jag fick fram från ett av dessa tester. Min yrkesprofil lyder:

You would be very happy in a career that utilised your level-headedness, and allowed you to work mainly on your own. You want a career that allows you to be creative, without having to be involved with lots of people. Some careers that would be perfect for you are:

* Artist
* Historian
* Banker
* Novelist
* University Professor
* Photographer
* Vet
* Paralegal
* Graphic Designer
* Online Content Developer
* Webmaster
* Producer
* Managing Director
* Nutritionist
* Advertising
* Nursing

You like working and being alone. You like to avoid attention at all costs. You tend to keep to yourself, and not interact much with the people around you. You enjoy spending time with a few a close friends. You like to listen to others, but don't like sharing much about yourself. You are very quiet and private.

You are very practical, and only act after thinking things through. You don't like being forced to answer quickly. You have to evaluate the situation completely. You make decisions based on what you can verify with your senses.

You like to be deeply involved in one or two special projects. You like to be behind the scenes. You are very logical and fair. You feel you should be honest with others and protect their feelings.

You trust your gut instincts. You are easily inspired and trust that inspiration. You are very innovative. You analyse things by looking at the big picture. You are concerned about how what you do affects others. You worry about your actions and the future. You tend to use a lot of metaphors and are very descriptive and colourful in your choice of language.

You are very creative, and get bored easily if you don't get to express yourself. You like to learn new things. You don´t like the same old routine. You like to leave your options open.

Jag kan bara säga en sak.. University professor. Jag? Eller Banker?

Jo men tjena!

Människan är inte starkare än sin svagaste länk. Jag tror jag har flera, men det finns en som ber om mer uppmerksamhet än de andra.

Det värker i kroppen och det känns som det mestadels är ett tomrum innuti kroppen. Som om att alla organen skulle ha tagits ur när jag sov.

En oro och tomhet helt enkelt.

De hindrar mig från att tänka klart. Från att göra saker som jag vet att jag måste göra, speciellt om dessa saker är någonting som kräver att jag även lägger energi på det. Jag har ingen energi. Tyvär. Jag trodde jag hade kommit över denna fas med ångest och saknad. Att jag växt ifrån det på något underbart vis. Jag trodde i alla fall att jag skulle vara stark nog att slinka undan den den här gången. Nej.

Det var någonting med känslan att höra samman med någon annan. Någon som satt i tvsoffan och löste suduko när jag klev in genom dörren och inte kunde hålla tillbaka ett leende. Det var som att det alltid skulle ha varit så som det var under denna tiden. Nu kommer dessa känslor tillbaka, fast med motsatt verkan. Inget varmt bubblande mer, snarare en isande oroskänsla som får kroppen att kännas för trång.

Kursen känns för svår mycket på grund utav denna känsla tror jag. Funderigar går på vad jag nu egentligen borde göra.

Finns så mycket som jag skulle ha gjort. Kanske skita i allt, vara den som hoppar av, ta körkortet och försöka jobba så mycket jag kan. Om jag får något jobb till vill säga. Och sen... Norge till våren? Jag kan inte sitta still här, inte om jag inte får vara med den som jag nu behöver för att må bra. Får fortsätta letandet efter en bra magkänsla....

Och där försvann han. Den person som alltid funnits där som någon att söka upp när höstmörkret kryper på och senaste gången verkligen var så mycket senast att man knappt minns när mera.

Visst, det var inte som att jag inte redan anat det. Att jag trodde att det alltid skulle vara som det alltid varit. Men någonstans vill vi alla att det ska vara så. Som det alltid varit. Det inger en säkerhet i den annars så kaotiska vardagen med val som går snett och ensamma timmar med alldeles för mycket mat i kylskåpet. Samtidigt kyler hösten ner den varma sommarluften och det enda som botar är den där koppen te och den varma filten som du sluter tätt kring kroppen.

Jag har alltid tänkt i min slutna värld av drömmar att förlorar jag en man finns alltid en ny att finna. Ensamheten blev därigenom mindre påtaglig och jag var yngre då. Visst jag är ännu inte värd att kallas gammal men någonting har fått mig att tänka annorlunda om saken. Det är inte ens så att jag kan säga att jag blivit sårad någon gång, inte sådär riktigt sårad. Den biten är det nog mestadels jag som stått för.

Men förut, innan åldern kom ikapp och alla de jämnåriga började para ihop sig och leva vuxnare liv, fanns alltid han där att åter finna sig vid när en flört med någon gått snett. Han som du aldrig skulle kunna ha ett seriöst förhållande med, men som du alltid visste att du alltid kunde ha bra sex med. Och efteråt skulle han ändå finnas kvar.

Men nu är den han borta. Myser troligast med sin flickvän i någon lägenhet i skydd från mörkter just nu, precis som alla de män du själv lämnat där någon gång i ditt förflutna.

Och själv? Jag är åter tillbaka på ruta ett. Det som skulle ha blivit så bra slutade med att jag ficklämna det med en saknad  i bröstet. Kanske en liten tår i ögat, även för honom. Ett hopp om att det skulle kunna bli vi igen, men hur stort var egentligen tron på det från bådas sida? Och vem har sagt att det aldrig blir? Hur vet vi innan vem som är mister right? Finns det ens en sådan människa? Läser han detta just nu?

Gör du?............... 

Att ringa med Parlino ska vara väldigt billigt. Det vet vi efter alla reklamer som alltid påpekar att :"alla har rätt till billiga telefonsamtal". En skrämmande gul tomte som brusar fram.

Det är en öppningsavgift på 99 öre vid alla samtal. Sedan kostar det noll kronor i minuten inom parlino, halebop, telia och vad det nu än är...

Jag skaffade Parlino och har under lite mer än en månads tid ringt när jag nu märkte att det började dras mycket pengar även fast jag ringde till en halebop abonent eller en annan parlino. Man börjar fundera och funderar på att ringa för att höra vad som sker.. Läser igenom alla papper och på internet som handlar om samtalskostnaderna och där... längst, längst ner i fina små bokstäver finns det att läsa. Dessa billiga priser gäller ENDAST inom en period av 30 dagar efter att du laddat på kortet. Därefter betalar du 99 öre i minuten inom alla nät, även parlino, om du inte åter laddar på ditt kort. Detta även om du fortfarande har pengar kvar. Vad är detta!?

Fast det var väl bara jag som inte visste om detta innan jag skaffade parlino antar jag. Alldeles för naiv och godtrogen i min natur.

Varför ska allting vara skrivit i finstilt? Varför kan inte människor vara ärliga mot varandra? Har det med att göra att vi börjat att ljuga en gång i tiden och nu inte kan sluta upp med det även om vi skulle vilja?

Jag vill gärna tro att alla människor har gott inom sig, men jag börjat att tvivla... Men jag tänker inte ge upp! Jag vill tro på mänsklighetens godhet!

Kalla mig dumt naiv, jag kallar det hopp...

Nu ska jag krypa ur detta ormskinn kallade jeans och ner i ett par underbara mysbyxor. Sitta uppkurad i soffan, bläddra den bok till kursen jag lånat från biblioteket idag (en av denna stads underbaraste platser där jag kommer tillbringa många timmar av min Sundsvallstid) och drömma om det/den jag inte kan ha. Inte just nu, kanske inte någonsin..

Oläsbar framtid.. Precis som det finstilta.. Vi ska inte kunna läsa det, men den måste finnas där. Men gör erat bästa med att försöka tyda den så slipper man många överraskningar...

Onsdag morgon klockan halv åtta, klockan ringer. Eller rättare sagt som det nu är i moderna tider börjar mobilen att spela en liten visa, "Naive" med The Kooks som det är för min del. Jag vrider mig ett varv i sängen tills jag förstår vad det är som sker. Lakanet som ligger ihopknölat på bägge sidor om mig tyder på en natt med väldigt orolig sömn. Inget ovanligt vid det här laget. Ute skymtar åter grå himmel och jag är ledig vilket betyder:

Av med mobilen och ett återvändande till drömmarnas värld där lakanet INTE skaver i svanken.

När min syster sedan kommer in och kurar ihop brevid mig för att meddela att vi åker en timme senare än planerat in till stan känner jag ändå att jag inte kan somna om en andra gång med och kliver upp. Välkomnar huset med struligt hår och halvstängda ögon, tvättar av ansiktet och sjunker senare ner på en köksstol med min nykokta gröt. Blandar i banan och linfrön och känner mig lite extra nyttig. Man mår bättre av att intala sig något sådant.

Nästa del av morgonen är det vanliga jagandet av vad man ska ha för kläder och det slutar som vanligt vid strumplådan där det ALDRIG finns ett PAR strumpor att ha på sig. I min finns ärligt talat inte en strumpa...

Finner mig åter ståendes vid mors byrålåda och suckar djupt. I den ena handen håller jag en svart strumpa, i den andra en vit. Jag tar på mig dem och märker att den svarta, som jag trätt på min vänstra fot, knappt uppfyller kraven på att kallas strumpa så sliten som den är under. Ännu en suck.

Känns som livet endast består av omaka strumppar som gärna är så slitna att de knappt håller samman mera. Det hänger endast som på ett par trådar. En genomskinlig hinna att kika igenom. Vi förlorar den ena och parar ihop den överblivna med en annan del av våra liv. Vi vet att de inte alls passar samman men gör vårat bästa för att intala oss själva om att det inte spelar någon roll, trots att det stör oss något så ofantligt och att vi knappt kommer att kunna tänka på annat under resten av tiden de befinner sig under samma tjänst... 

Jag tar på mig ett par skor för att försöka dölja detta tydliga bevis på ojämnhet i livet och går ut för att trampa runt extra hårt på gatorna i hopp om att finna ännu en plats med ett tomrum under gatan. En plats där det ekar sådär mystiskt och får min fantasi att bära iväg med mig. Får mig att drömma om andra platser och händelser. Fast idag får jag nöja mig med de gamla tomrummen och öven fast de inte är helt utforskade får de mig inte att slita tankarna från mitt omaka strumppar och liv.